To The Faithful Departed...
Alla dör. Allt dör. Ingenting är beständigt.... Livet går sin gilla gång och allt förändras i takt till musiken som världen spelar. Ibland är det svårt att höra den, och ibland är det svårt att acceptera melodin som spelas, den kan kännas mer som ett modernt jazz-stycke utan hörbar röd tråd. Men den finns där med. Den röda tråden. Den verkar finnas överallt, bara man inte letar efter den hela tiden. Ibland måste man helt enkelt låt sig uppslukas av känslan som vill sluka en. Även fast det är en känsla som gör ont. Även fast det är en känsla som man helst bara hade arrat om, lagt nya noter till och gjort mer begriplig.
Livet tar helt enkelt den väg Livet vill. Ibland känns det som att allt verkligen är skrivet i stjärnorna, att det har varit skrivet där sen tidernas begynnelse, och att det kommer att stå skrivet där långt efter våra röster tystnat, efter det att bergen sköljts bort av haven och ingenting finns kvar. Ingenting utom musiken. Då förvandlas texten till noter och sången fortsätter utan ord. Ibland känns det som att allt är improviserat, att sången skrivs medans vi lever den. Och när vi dör så upphör sången. Det blir tyst. För om det är vi som skriver sången, hur ska den kunna fortsätta utan sin skapare?
Jag ska försöka dansa till världens musik. Jag ska låta mig uppslukas av det som vill sluka mig. Jag ska försöka komma ihåg mina egna ord, och min egen melodi. För det är bara jag som kan följa min egen väg. Antingen kan jag låta mig knäckas av att inte se den röda tråden, av att saker och ting inte alltid går att förstå, av att famla i livets mörka natt. Eller så kan jag jubla över livets mysterier, acceptera att tråden är röd fast jag inte ser den, tända ett ljus och inse att natten är en del av dagen.
Någon har somnat in. Någon jag älskar. Någon som funnits där hela mitt liv. Någon jag saknar från mitt hjärtas djupaste brunn. Min älskade faster. Du kommer att vara evigt saknad, evigt älskad, evigt ihågkommen för din godhet.
Vi ses igen när min sång börjar avta i styrka, när rösten blivit en viskning och melodin knappt är hörbar. Men tills den dagen är kommen så ska jag göra mitt bästa för att min sång ska vara vacker, och god. Kanske till och med inspirerande.
(Jag är den enda som kan få min melodi att ändra riktning.)
/MK
Livet tar helt enkelt den väg Livet vill. Ibland känns det som att allt verkligen är skrivet i stjärnorna, att det har varit skrivet där sen tidernas begynnelse, och att det kommer att stå skrivet där långt efter våra röster tystnat, efter det att bergen sköljts bort av haven och ingenting finns kvar. Ingenting utom musiken. Då förvandlas texten till noter och sången fortsätter utan ord. Ibland känns det som att allt är improviserat, att sången skrivs medans vi lever den. Och när vi dör så upphör sången. Det blir tyst. För om det är vi som skriver sången, hur ska den kunna fortsätta utan sin skapare?
Jag ska försöka dansa till världens musik. Jag ska låta mig uppslukas av det som vill sluka mig. Jag ska försöka komma ihåg mina egna ord, och min egen melodi. För det är bara jag som kan följa min egen väg. Antingen kan jag låta mig knäckas av att inte se den röda tråden, av att saker och ting inte alltid går att förstå, av att famla i livets mörka natt. Eller så kan jag jubla över livets mysterier, acceptera att tråden är röd fast jag inte ser den, tända ett ljus och inse att natten är en del av dagen.
Någon har somnat in. Någon jag älskar. Någon som funnits där hela mitt liv. Någon jag saknar från mitt hjärtas djupaste brunn. Min älskade faster. Du kommer att vara evigt saknad, evigt älskad, evigt ihågkommen för din godhet.
Vi ses igen när min sång börjar avta i styrka, när rösten blivit en viskning och melodin knappt är hörbar. Men tills den dagen är kommen så ska jag göra mitt bästa för att min sång ska vara vacker, och god. Kanske till och med inspirerande.
(Jag är den enda som kan få min melodi att ändra riktning.)
/MK
Kommentarer
Postat av: Ellen Johansson
Samma fantastiska förmàga att använda rätt ord vid rätt tillfälle. Tappa inte takten i din melodi eller styrkan i din sàng pà mànga, mànga àr. Var rädd om taktpinnen och rösten för denna värld behöver dig. Kram/Ellen
Trackback
