Mänsklighet.
Bruksmentalitet eller bruksanda är en term för de normer och värderingar som traditionellt uppstått i många brukssamhällen i Sverige, och där ibland vissa drag ännu lever kvar.
Många bruk i Sverige var strikt hierarkiska samhällen med liten kontakt med omvärlden. De anställda garanterades en viss social trygghet baserad på brukspatronens patriarkaliska omvårdnad. Personalen och deras familjer fick tillgång till bostäder, handelsbod, skola, läkare och sjukvård. Bruksledningen hade alltså inflytande över de anställdas hela livssituation. Detta kunde leda till förväntningar på förmåner och en allmän passivitet från medarbetarnas sida.
Till bruksmentalitet brukar också räknas en stark konformism, stor social kontroll, skarpa gränsdragningar mellan olika grupper, till exempel mellan arbetare och tjänstemän eller mans- och kvinnoroller, lågt intresse för utbildning samt svag entreprenörsanda.
Ja, enligt Wikipedia så används ordet "bruksmentalitet" oftast i negativa sammanhang. Och det förstår jag. Sandviken är en bruksstad så ini bomben. Vi har Högbo Bruk & Sandvik som det är tänkt ska sätta oss på kartan. Gärna världskartan. Men hur ska detta gå till när alla lider av denna bruksmentalitet??
För mig kännetecknar detta en slags ovilja att släppa in utomstående människor. "Våra "förfäder" var hårda som sten och pratade inte om känslor. Därför ska inte vi heller göra det." En hård, kall fasad att allt är bra, allt är okej, ingen mår dåligt, det är nästan en skam att må dåligt. Här gråter vi inte och har inga drömmar. Vi tragglar på i samma hjulspår år efter år och synar tråd på Sandvik i åtta timmar om dagen för att sedan klaga i tysthet, men det skulle aldrig falla någon in att faktiskt öppna sina hjärtan för nya idéer och nya individer. Nej herregud, en utomstående kan ju faktiskt se rakt igom oss och skåda våran innåtvända misär!!"
Men varför i hela fridens namn skulle detta vara något negativt? Alla människor mår dåligt. Vid något tillfälle, vid någon sorgsen händelse har vi väl alla gråtit? Jag tror mer att det är dom som påstår att dom aldrig mår dåligt vi ska oroa oss över. Att gråta är mänskligt, att erkänna sig besegrad och att bara falla helt handlöst utan att veta när det tar stopp är något vi alla har gjort eller kommer att göra i våra livstider. Och vad vore livet utan dessa mellanrum av ledsamhet och ilska? Man kan inte uppskatta det söta utan det sura.
(det är nog därför sötsur sås är så god, man får båda delar i en delikat sensation som blandar två motsatta smaker!)
Det här inlägget känns ofärdigt, men det struntar jag i, jag vill bara komma fram till att det är okej att vara mänsklig. Släpp bruksmentaliteten och släpp in det främmande, det oanade och det oväntade. (Härom dagen var det en främling som fyrade av världens största leende åt mitt håll, och bara det gjorde min dag såååååå mycket gladare!!!) Livet blir garanterat liiiite intressantare, och dagarna på jobbet skulle förgyllas av dagdrömmar om det magiska.
/MK, som sitter och dagdrömmer om jordgubbar, grönt gräs & kärlek.
